Minnesbilder hopar sig.
Och jag har god tid att minnas.
Till exempel 1958
Idag, onsdag 29 juni, är det exakt 53 år sedan Sverige spelade VM-final på hemmaplan mot Brasilien (2-5-förlust).

Fotbollshjältarna klev in i våra vardagsrum. VM -58 blev genombrott för fotboll i TV. Hela Europa kunde följa VM-äventyret i Sverige.
Ett minne för livet, förstås.
Speciellt om man var fyllda 13, hade full markservice hemma och redan hade upptäckt vilken som är världens bästa sport.
Det svenska lag som sprang ut på Råsunda bestod av en besynnerlig blandning.
Fyra man var proffs i Italien
Tre man spelade i allsvenskan.
Resterande fyra höll till i dåvarande division II.

Och ända tills för några år sedan var jag hundraprocentigt övertygad om att onödigt vetande finns.
Nu är jag inte alls lika säker längre.
Anledningen är ett telefonsamtal som jag fick för ett par veckor sedan. Just det här kom från en man på en av Härnösands större arbetsplatser.
-Vi sitter här och diskuterar om vilka som var med i Sveriges lag i VM-finalen 1958 och vi har lite olika uppfattningar. Du har kanske någon gammal fotbollsbok där det står, sa mannen.
Jag blev så häpen att jag för någon sekund trodde att det var ett skämt.
Många gånger har jag nämligen sagt att just laguppställningarna i VM-finalen på Råsunda 1958 är ett typiskt exempel på mitt personliga onödiga vetande. Namnen finns välbevarade och välsorterade någonstans i hjärnan och jag minns fortfarande (nästan i alla fall) varenda ansikte på de 22 spelarna.
Nu fick jag min chans och telefonmannen hade papper och penna i beredskap:
- Kalle Svensson, Orvar Bergmark, Sven Axbom, Reino Börjesson, Bengt ”Julle” Gustavsson, Sigge Parling, Kurt Hamrin, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Nils Liedholm och Lennart ”Nacka” Skoglund.
Den häpne mannen tackade och jag undrade om han ville ha Brasiliens lag också.
-Ja, kan du det också???
- Gylmar, Djalma Santos, Nilton Santos, Zito, Bellini, Orlando, Garrincha, Didi, Vava, Pelé och Zagallo.
- Tack, tack…
Mannen måste ha trott att det var ett levande lexikon han pratat med.
Men så är det inte. Hade han istället frågat efter uppställningarna i någon av de andra VM-finalerna hade det blivit en hel del luckor och osäkra namn.
o o o
Att just VM 1958 bitit sig fast så starkt har väl flera förklaringar. Det gick i Sverige, jag var i en ålder där hjärnan fortfarande hade många outhyrda celler, förutom mamma och pappa var skolan (nåja…) och fotboll det viktigaste i hela världen och – kanske framför allt – informationsflödet var ett helt annat än i dag. Det var ett enormt fokus på just fotboll före, under och efter VM. Utan konkurrens från NHL-övergångar, dokusåpor, Greklands-eländet, Saab-krisen och allt annat som brusar så starkt i dag.
Det största problemet var egentligen att vi, som de flesta andra i dåtidens Sverige, saknade tv. Men Olssons i våningen bredvid, på Lambergsgatan i Karlstad, hade en sådan där apparat och där samlades trappuppgångens fotbollsälskare flera gånger. Dessutom fanns chansen utanför en herrekiperingsaffär (!) i centrum, men för kortvuxna gällde det då att fixa en plats minst en timme före avspark.
Trängseln kunde bli enorm.

o o o
Till sist: Vilka var då de fyra division 2-spelarna i VM-finalen? Jo, Agne Simonsson och Gunnar Gren från Örgryte IS, Orvar Bergmark från Örebro SK och Reino Börjesson från Norrby IF.
Tre man spelade i allsvenskan; Kalle Svensson, Helsingborgs IF, Sven Axbom, Norrköping och Sigge Parling, Djurgården. Resterande fyra, som sagt, proffs i Italien; Julle Gustavsson, Atalanta, Hamrin, Fiorentina, Liedholm, Milan och Nacka, Inter (lilla bilden).
Bilder: Svenska Fotbollförbundet

Tags:

Posted in: |
Comments (5)

5 kommentarer »

kul att läsa ngt som sitter klistrat Men mitt problem är de övriga boysen mv arvidsson ”bebben# där sätter det stopp föresten var tumba med i laget
affären var de gergils?

med vänlig tanke

Kommentar by anund_1 — juni 29, 2011 @ 22:32
Jag var 13 år när finalen spelades. TV fanns inte tillgängligt i Västergissjö där jag bodde. Laget i mitt hjärta (Svedje IF, div VII) hade hemmamatch samtidigt som VM-finalen, men tankar att flytta matchen till en annan tid än VM-finalen fanns inte. En person i publiken hade en batteridriven transistorradio, (nymodighet) som man hörde på med ett halvt öra. Svedjes match var ju så mycket viktigare…

Kommentar by Svedje-supportern — juni 29, 2011 @ 22:59
Jadu Olle, att räkna upp spelarna är väl ingen konst… det kan jag också, men vad hette ledarna? Nej jag menar inte Nalle Halldén och George Raynor, utan brassarnas (inklusive massören, han som sprang ut på planen och snodde matchbollen efteråt)? Och vad hette domaren? Och vem vann VM:s skytteliga?
Du har säkert kvar All Sports VM-nummer. Det har jag.
Fast nån tv fanns inte att betitta i jordens mittpunkt 1958. Jag lyssnade på Hyland.
Vilket idrottsår för resten. Friidrotts-EM gick ju också i Sverige den sommaren, med Rickard Dahl, Affe Pettersson, Per-Owe Trollsås, Dan Waern… Och sen som grädde på moset Ingos praktknock mot Eddie Machen på Ullevi.

Kommentar by Hans O Alfredsson — juni 29, 2011 @ 23:26
skyttet var en fransman fountaine

Kommentar by anund_1 — juni 30, 2011 @ 11:05
Svar till Anund 1:
*Affären i Karlstad var CGC (Carl G Carlssons herrekipering) som då låg i hörnet Västra Torggatan(Drottninggatan.
*Förutom de elva i finallaget gjorde följande spelare matcher i VM -58: Henry ”Putte” Källgren, Bror Mellberg, Bengt ”Fölet” Berndtsson, Gösta Löfgren och Arne Selmosson.
Svar till Hans O Alfredsson:
*Ett namn kan jag hjälpa dig med: den kolsvarte massören hette Amerigo och han gav kung Gustav VI Adolf en björnkram efter finalmatchen – och snodde sedan finalbollen.

Hälsningar/Olle

Kommentar by Olle Larsson — juni 30, 2011 @ 14:00