MATCHDATA

INFÖR/EFTER MATCHEN

Sidor

Kategorier

Meta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gästkrönika av Olof Wigren.

Tipsextra.

Få TV-program har varit så omtyckt av mig som Tipsextra.

Leriga planer, kyla, stundom primitivt spel, tuffa tag… och älskade profiler.

Jag såg min första Tipsextramatch – som jag minns – senvintern 1974. Jag skulle snart fylla sex år.

Bristol City-Liverpool, kvartsfinal i FA-cupen, 0-1.

John Toshack gjorde målet. Tung, walesisk forward, sedermera förbundskapten. En spelare som gjorde stort intryck på mig, precis som hela Liverpool.

Från den dagen var jag Liverpool-fan.

När jag i maj samma år fick se Liverpool spöa Newcastle i FA-cupfinalen med 3-0 var jag lycklig som få och hela den sommaren fantiserade jag om att jag var antingen Kevin Keegan eller Ray Clemence när vi grabbar sparkade boll på tomten, beroende på om jag var utespelare eller målvakt.

Urban Wigert har skrivit ”Tipsextra – Den heliga eftermiddagen” och det var just så den var. Helig. Lördagseftermiddagen var helig när Tipsextra sändes.

Jag satt som klistrad vid TV:n från det att sändningen började kl 15, över matchen och till dess att slutsignalen ljudit och stryktipskupongen var fullbordad.

Så förblev det under många år.

Urban Wigerts bok är en orgie i nördig tipsextranostalgi och faktadelen om alla matcher, inklusive fullständiga laguppställningar och spelarbyten, gör mig nästan tårögd av tillfredsställelse. Jag läser, blundar och kan se matchsekvenser och spelare framför mig i min inre biograf.

Det finns också gott om kuriosa, författarens egna reflektioner och intervjuer med några av de legendariska kommentatorer som huttrade på de engelska läktarna för att ge oss svenska tittare en god matchupplevelse.

Mest huttrade Bosse Hansson. Ingen led som han av de brittiska vintrarna, vilket han nogsamt påpekade indirekt åtskilliga gånger, men det här var 1970- och 80-talet och Bosse Hansson var fotbollskommentatorn nummer ett. Man förlät honom gärna för hans gnäll, bara han serverade oss fakta på sitt oefterhärmligt torrsakliga sätt.

Tipsextra-boken har tre år på nacken men eftersom det är åtskilliga år sedan Tipsextra lades ned spelar det ingen roll. Den är en pärla.

Här är några av de profiler som jag själv lärde mig tycka mycket om under de år som lördagseftermiddagarna var heliga för mig. Och nu nämner jag inte den störste, Ian Rush, för honom har jag redan skrivit så ofta om på den här bloggen.

Det här får handla om andra minnesvärda spelare.

Image

Kevin Keegan. Stålmusen. Min förste idol bland brittiska spelare. Jag sörjde något helvetiskt när han skrev på för Hamburger SV 1977. Men då kom ju Kenny Dalglish till Liverpool i stället. Med honom fortsatte storhetstiden i många år till.

Image

Phil Parkes. Ingen hade en skönare stil än honom. Inte coolare mustascher heller.

Image

Och apropå målvakter: Pat Jennings. Den elegante nordirländaren som var tryggheten personifierad och sög ned nästan varje höjdboll i eget straffområde för sitt Arsenal.

Image

Åsså då Charlie George. Talangen och bohemen som var den där liraren annorlunda. En av Tipsextras allra största profiler på den tiden då programmet var som allra störst.

Image

Archie Gemmill. Skotte. Knappt en tvärhand hög. Men vilken energi, vilken arbetskapacitet, vilken spelmotor och vilken bollvinnare. Dessutom var han en bra framspelare och säker avslutare.

Image

Bob Latchford. Som Liverpool-fan var Everton ett rött skynke. Men Bob Latchford kunde man inte ogilla. Han ingav respekt. En grym huvudspelare.

Image

… precis som den tandlöse Joe Jordan. Hajen.

Image

Viv Anderson var den förste färgade landslagsspelaren för England. En pålitlig back och beundransvärd spelare som kunde ha gjort betydligt fler landskamper om inte konkurrensen på ytterbacksplats på den här tiden var benhård.

Image

Radarparet Gary Pallister och Steve Bruce, Manchester United. Fyrtornet och Släpvagnen. Ett mittlås som sällan svek.

Image

Svek gjorde sällan Ian Wright heller. En målskytt av yppersta klass.

Jag skulle kunna fortsätta med Neville Southall, bröderna Hibbitt, Steve Highway, Alan Hansen, Matt LeTissier, David O´Leary, Malcolm Macdonald, Frank Worthington, Vinnie Jones… och så vidare.

Men jag stoppar här.

Du fattar ändå.

Att Tipsextralördagseftermiddagarna var av den heliga sorten.

Då, på The Good Old Days.

När Derby, Leeds och Nottingham var storlag i engelska ligan, gräsmattorna ofta söndersprungna och spelare som filmade var lika sällsynta som kulinariska höjdare på en vägkrog.

Tags:

1 kommentar »

  1. Trevlig läsning, Nostalgi på hög nivå!Jag är något äldre så jag var med från Tipsextras start 1969 och blev Stoke City FC supporter! Detta P.g.a deras målvakt en av dåtidens bästa Gordon Banks som man försökte kopiera. (Gick väl sådär) Hade också förmånen att se Kevin Keegans debut i A laget för Liverpool FC, mot IFK Luleå! Luleå förlorade med 5-0 och fick sin mittback skadad ,en nyckelspelare för de allsvenska nykomlingarna ,som trots en bra vårsäsong inte klarade av att hålla sig kvar i Allsvenskan. En träningsmatch som kostade mer än den smakade för IFK Luleå.

    Comment by Kurt-Göran Lundkvist — augusti 31, 2016 @ 19:38

RSS feed for comments on this post. TrackBack URL

Leave a comment