SIDINSTRUKTIONER

MATCHDATA

Sidor

Kategorier

Meta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tisdag morgon. Klockan 03.45. Vaknar svettig. Solen lyser in och stör. En flock kråkor utkämpar vad som låter som fjäderfänas motsvarighet till slaget om Guadacanal på altanens plåttak. Men det är inte därför jag vaknar. Tankarna flyger omkring ostrukturerat i mitt huvud:
Vi har inte lyckats planera in en av helgens bortamatcher. Jag har inte lyckats hitta en tid med det andra lagets ledare. Det är bara några dagar kvar, hur ska vi hinna organisera oss? Flera lag i min förening är inblandade. Vem ska leda matchen? Vi har själva redan en annan match till helgen.
Svetten bryter fram och det pulserar i tinningarna. Jag vänder och vrider mig i sängen medan det låter som om kråkorna är på väg rätt genom den korrugerade plåten.
Ikväll är det match. Den femte matchen jag coachar på sju dagar. Hur många av mina spelare kommer dyka upp? Svårbedömt. Det borde vara 16 spelare. Vilket egentligen är för mycket för att alla ska få spela lagom mycket i en niomannamatch. Men vet alla ens om att det är match? Vissa killar pratar nästan ingen svenska. Har dom fattat när det är samling, var det är samling? Har jag kommit ihåg att meddela dom särskilt? Är matchen inlagd i FOGIS?
Och hur kommer det se ut när vi spelar ikväll? På matchen i förrgår såg det för bedrövligt ut. Allt det vi tränat på sedan åtta år tillbaka var som bortblåst. Att slå en bredsida på tre meter såg ut att vara en uppgift i paritet med att kombinera Einsteins allmänna relativitetsteori med kvantmekaniken. Vad ska jag säga så spelet kanske blir lite bättre ikväll?
Jag stirrar i mitt sovrumstak och tänker på några saker jag absolut inte får glömma att säga på matchsamlingen. Även fast jag tänker ut några säkert jättesmarta punkter blir jag inte direkt lugnare och kan inte somna om.
Själva matchen ikväll ser jag inte heller fram emot särskilt mycket. Det gör jag ganska sällan. Det blir 3*25 nervösa minuter där jag måste hålla reda på att alla spelar ungefär lika mycket samtidigt som jag låtsas att inte bry mig särskilt mycket om slutresultatet. När jag ser på andra ungdomsmatcher ser det ut som om spelare och ledare mest har kul och hö-hö, hepp-hepp. Jag kommer själv ha handsvett och hopbitna käkar när jag åker till match. Med åren har jag blivit bättre på att åtminstone låtsas vara avslappnad på sidlinjen men en liten, nervös eld kommer brinna någonstans i maggropen ändå. Träningar är mycket roligare. Efter en lyckad träning där allt fungerat som jag tänkt är jag på bra humör resten av den kvällen. Ibland flera dagar. Åandrasidan ifall träningen funkat dåligt ältar jag det fram och tillbaka, ofta ända till nästa träning. Varför gick det inte som jag hade tänkt? Vad kan jag göra annorlunda?
Och ifall vi har bortamatch, kommer det finnas skjutsar? Kommer dom som behöver ta åksjuketabletter komma ihåg att ta sin medicin? Alltid bäst att skicka ett SMS och kolla, ifjol spydde en kille i en bil och den förälder som körde då har aldrig kört någon fler gång.
Och imorgon? Då är det träning. Vi kan bli ända upp till 35 spelare. Möjligen blir jag ensam ledare. Kanske får jag 2/3 plan, kanske får jag en halvplan. Hur ska jag få ihop det på nåt bra vis? Kanske kan jag ringa nån och få hjälp. Måste komma ihåg att göra det imorgon. Vad ska vi göra för övningar som kan vara roliga och lärorika fastän jag inte vet hur många ledare vi blir? Hur ska vi dela in den jättestora gruppen så alla känner att de får en kul träning? Förra veckan skulle en av killarna kanske sluta för att jag inte fått till det här tillräckligt bra. Precis det rakt motsatta med allt jag haft som ambition. 100% fel.

Stressutlöst saltsyra från magsäcken smakar surt i munnen medan tankarna maler vidare. Jag vänder på kudden ett extra varv för att kanske hitta nån svalare yta att vila huvudet på. Det går sisådär.

Skulle helst vilja säga att ovanstående text är påhittad eller hopdiktad. Det är den dessvärre inte. Från ungefär början av april inträder ett nervdaller som går upp och ner till september hos mig. Det är en lång tid att fundera över ifall man kommit ihåg att tänka på allt och kunnat ordna till allt på bästa sätt. Eller ifall man kommit ihåg alla tider korrekt. Den vanligaste frågan jag får av spelarna i mitt lag är olika varianter av ”Thomas, vilken tid har vi samling/match/träning?”
Inte helt sällan är fortsättningen av den konversationen ungefär såhär:
-Vi har samling klockan fyra.
-Aha. Klockan fyra på morgonen eller på kvällen?
-Brukar vi har samling klockan 4 på natten?
-Jo. Nä. I och för sig…
För en person som inte ens kommer ihåg vilka tider mina egna barn slutar skolan är det inte oproblematiskt svara på alla dessa frågor om tider och platser.

Jag tror fler än en ungdomsledare, om dom är helt ärliga, har haft nätter liknande min natt emot idag. Samtidigt är det på något sätt så pass roligt att hålla på att det är svårt att hålla sig borta. Ingen har behövt hota mig med hagelbrakare för att få mig att coacha fem matcher på en vecka. Eller ta på mig flera olika uppdrag inom fotbollssektionen. Någonstans är det roligt ändå. Det är därför det är svårt att säga nej eller hålla sig från att ta på sig nya saker som kanske är roliga.

Varför håller man på? Varför lägger man inte bara av? Är det värt att offra nattsömnen, kvällar, helger? En fråga jag ställt mig fler än en gång, ofta i den intensiva månaden juni.  Det finns nog fler än ett svar på den frågan. Någonstans finns förstås en egennytta. Man vill ställa upp för sina egna barn.
Men man har också stunderna, oftast på träning, då saker plötsligt faller på plats. Polletten ramlar ner hos en spelare och han lär sig nåt nytt. Ibland kan det vara som om ett stoppljus slår om från rött till grönt. Man ser det ske inom loppet av några minuter. Plötsligt har ny kunskap uppstått i en person. Alla som sett det ske vet att det är riktigt häftigt. Och faktiskt gäller det även den egna tränar-insatsen: det är kul att själv känna hur det genom träning och utbildning faktiskt går att bli en bättre instruktör.
Eller dom stunderna på träning då spelet plötsligt ser ut som riktig fotboll. Bollen löper mellan spelare som kämpar och springer efter bästa förmåga. Man ser hur alla spelare blir koncentrerade. Dom tystnar, blir fokuserade och uppslukade av spelet. Dom tycker det är roligt. Det är stora stunder i det lilla formatet. En enda träning där detta händer ger energi som räcker i flera dagar.
Även ibland vissa matcher. Matcher är inte enbart handsvett. Enskilda händelser minns jag med stor glädje. Som när lagets kortaste och tunnaste spelare i knattefotbollen råkade stå i mål den unika stund då vi fick en straff mot oss. Vi stod nästan redo att ringa 112 från sidlinjen om han skulle skjutas ner av den betydligt mer brådmogne straffläggaren. Men den lille killen, på vilken målvaktshandskarna nog nästan gick över armbågarna, inte bara räddade straffen utan limmade den. Allt medan hans jublande lagkompisar nästan svimmade av lycka. En händelse jag aldrig kommer glömma. Obetalbart.
Eller när vi gick av planen förra tisdagen och en glädjerusig femtonåring spontant kramar mig när vi vunnit och vi går tillsammans in i omklädningsrummet. Alla börjar applådera spontant, stolta över det dom själva just presterat på planen tillsammans. Jag ryser lite när jag tänker tillbaka på den stunden.
Det är ju bl.a därför man håller på.
Jag minns också när jag på otränade gubb-ben för några år sedan åkte förbi liftkön i Latbergsbacken och nästan varenda en (kändes det som) hälsade på mig. Och jag visste i princip vem vartenda barn var. Hur deras personlighet är, vad dom tycker är roligt, om dom har nåt särskilt särdrag. Det hade jag aldrig någonsin vetat om jag inte varit idrottsledare och känt dom genom idrotten. Dom hade då varit för mig anonyma ansikten. Det kändes stort på något sätt. Jag har fått följa vissa av dom från att dom gick i förskola tills att dom tagit moppekort.
Det är någonstans också därför som jag inte vill sluta. Ett viktigt skäl. Man skapar relationer med individer från att dom är riktigt små tills dom är åtminstone halv-vuxna. Det är som en sorts kontrakt båda parter köper in sig på. Och det är inte så jäkla enkelt att då en dag plötsligt lägga skorna och visselpipan på hyllan bara för att man legat vaken och oroat sig över en bortamatch någonstans i västra Ångermanlands djupa skogar.

Tags:

1 kommentar »

  1. Bra skrivet Thomas och väldigt tänkvärt!

    Comment av Fredrik Thelin — juli 22, 2019 @ 16:07

RSS feed for comments on this post. TrackBack URL

Leave a comment