SIDINSTRUKTIONER

MATCHDATA

Nyheter

Sidor

Kategorier

Meta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Låt mig berätta…….

27th november 2019

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Låt mig berätta om en kille jag känner. Han är två år äldre än pojkarna i laget jag tränar. Eller, mer korrekt, han är ett år och några dagar äldre än spelarna i mitt lag eftersom han är född tjugoåttonde december. För två år sedan hjälpte han oss en del då vi spelade inneserien

i Kubenhallen. Fastän han var två (eller alltså egentligen bara ett år och en nysning) år äldre än oss var han inte särskilt mycket större eller starkare än killarna i mitt lag. Han var nog bäst av oss men knappast helt överlägsen.
När det bland hans jämnåriga togs ut ett första distriktslag var han inte med. Det var inget konstigt med det. Även om min kompis verkligen gillade fotboll, hade skaplig teknik och en bra högerfot fanns det många som var bättre och inte minst större. Att han har en direktkoppling mellan hjärnbark och mun utan något hämmande filter som hindrar allt som vill strömma ut bidrar till det är grymt kul att ha honom i laget. Det räckte heller inte. Förstås. Det är ju så det funkar med distriktslag. Eller fotbollsgymnasium. Som han inte heller kom in på.

Det skulle kunna vara lätt att ge upp om man haft en ambition att bli bra på fotboll men dörrarna stängs framför näsan. Det är inte precis så att Leeds United eller AC Milan hänger på ringklockan 24/7 hos varenda kotte. Vissa får istället nöja sig med att spela i Kubenhallen med dom som är två år yngre. Det är nog inte lika häftigt att lägga upp bilder på spaghetti Bolognese från pizzeria Terassen i Långsele på Instagram, som bilder på cannelloni al forno man äter på AC Milans träningsanläggning.
Men huvudpersonen i denna text har gnuggat på. Sedan har biologin fått lägga till några pusselbitar. Nu är han inte kortare än de som är födda samma år som honom. Den skapliga tekniken har fått ett mer robust chassi att färdas i. Den fina högerfoten kan nu, när den sitter längst ut på ett testosteronförstärkt ben, smacka iväg långa passningar med bättre precision än de flesta andra i hans ålder. När Ångermanlands sextonåringar sprang ut och mötte Medelpad förra helgen fanns han inte bara med i truppen. Han var med i startelvan. Välförtjänt. Det gjorde mig jäkligt glad.

När ishockeyn nyligen kallade pojkar födda 2004 till regionläger tog man ut totalt 136 spelare som kommer trimmas ner till ett landslag. Av dessa var bara 4 (fyra stycken!) födda sista kvartalet. Det är ett bra exempel på hur det fungerar i många sporter. Det är en stor fördel att vara född tidigt på året om man vill komma med i distriktslag eller åldersbestämda landslag. Det är en nackdel att vara född sent. Det är välkänt och går inte att komma ifrån. De extra kilon och centimetrar man har tillgodo om man är född i januari jämfört med december kan göra en stor skillnad.
Men det kan svänga fort. Åt båda håll. Den fördel man kanske hade om man var tidigt utvecklad när man 14 kan vara borta när man är 16. Det är ju litegrann det tråkiga. Det är kul för killarna jag känner som först nu kommit in i distriktslaget. Tre av fyra Kramforskillar som spelade med ÅFF förra helgen var inte med till Halmstadlägret. Men flera som var där för två år sedan är nu inte längre kvar i laget. Jag har naturligtvis ingen aning om varför vissa försvunnit. Vet inte hur mycket inslag av konkurrens och ”den enes bröd, den andres död” det rör sig om. Kanske vill man hellre spela Fortnite eller köra EPA-traktor än lira fotboll. Men det måste vara minst lika trist att bli petad när du är 16 som när du är 14. Sen finns det även de som blir petade både när de är 14 OCH när de är 16. Det måste vara ännu jobbigare om man är ambitiös och skicklig spelare. Nån enstaka sån känner jag också till.

Jag gillar distriktslagsverksamheten. Ibland har jag åkt och kollat på distriktslagsträningar på Kramfors IP bara för att se hur det går för killarna och tjejerna jag känner. Det är kul att se hur spelet funkar i olika ålderskullar. Man kan sitta och snacka fotboll och allmänt vara nördig = något av min favoritsysselsättning. Ibland har jag funderat över vad de oftast rätt fåtaliga föräldrarna på plats tänker att jag håller på med när jag är på distriktslagsträningar där ingen av mina egna barn är med. ”Exakt hur dum i huvet är den där dåren?”, är nog en av de mer vällovliga möjligheterna.

Distriktslagen är öppna för alla under många av aktiviteterna man genomför. När man börjar gallra bort spelare uppstår kanske visst gnissel. För vissa kan det vara en käftsmäll.  Jag vet spelare som mer eller mindre lagt av när de inte kommit med. Till exempel jag själv gjorde ungefär det då jag var pojklagsspelare. Det var så länge sedan att Burger King då fortfarande var prins. Men jag har sett det hända gång på gång och riskerar väl fortsätta ske. Samtidigt gillar jag också det som blir slutprodukten. Typ när det kommer fram ett lag som kan vara så starka och bra som Ångermanlands P02 i somras när de sånär vann distriktspojkscupen. Någonstans måste det finnas plats för det också.

Exemplen ”Milan” och ”Leeds United” var inte valda på måfå här ovan, det är två klubbar som haft femtonåringar från länet (Medelpad) på provspel tidigare i år. Vem vet var ödet kommer föra såna spelare? Det som är helt klart är att det är väldigt svårt att bli så pass bra att du kan leva på en fotbollsspelarlön. För att inte tala om att bli landslagsspelare eller utlandsproffs. Det är så ofattbart svårt att det är nästintill omöjligt. Jag googlade och såg att det finns 240 miljoner registrerade fotbollsspelare i 200 länder. Så ser konkurrensen ut i världens största sport.
Det är dessutom inte ens säkert att fotbollsproffs eller att ”bli bäst” är det man fortfarande vill bli mest av allt när man närmar sig övre tonåren. Perspektiven har en tendens att förändras väldigt mycket. Det som var en glödande ambition när man var 13 har inte sällan svalnat när man är 20. Killarna som redan när de är 15 är ute och spelar i europeiska storklubbar har stora möjligheter bli riktigt bra förstås. Men ingen vet säkert åt vilket håll hissen kommer föra dem.

På alla tränarkurser jag gått brukar det betonas vikten av att kunna hålla kvar spelare så länge som möjligt. Att de inte lägger av. Mycket kan hända och personer utvecklas fysiskt och psykiskt i väldigt olika takt. Ifall en ungdomsspelare lägger av har man ingen aning om hur bra seniorspelare hon eller han faktiskt kunde blivit. Även brukar det läggas mycket krut på att betona hur svårt det är att se vilka ungdomsspelare vem som i slutändan kommer bli bäst. Någonstans har man hört och förstått det där. I teorin. Men det är kul att se hur teorin kan bli i verklighet för en kille som Olle, som den här texten till stor del handlar om. Det är tammefan sant det man har fått lära sig.

Tags:

Inga kommentarer »

No comments yet.

RSS feed for comments on this post. TrackBack URL

Leave a comment