SIDINSTRUKTIONER

MATCHDATA

Nyheter

Sidor

Kategorier

Meta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Framtiden är redan här

06th november 2019

Thomas Karolin

Igår kväll stod jag framför ett gäng tonåringar och harklade mig för att försöka få bort den sorgsna klumpen jag hade i halsen. I händerna hade jag en mugg på vilken var tryckt Kramfors Alliansen fotbolls slogan ”Blå Kärlek” samt en KA vimpel signerad med tonåriga kråkfötter av spelarna i mitt lag. Vi sa ett gemensamt hej då till en av lagets spelare. Hans familj blev svenska medborgare för någon vecka sedan. De fick då välja någonstans att flytta. Dom valde Göteborg. Med glansig blick ser jag Hamid och hans pappa lämna Ådalshallen. Kanske ser jag dom aldrig mer. Jag skulle ljuga om jag sa att tårarna var långt bort för mig i den stunden.

Om jag tänker tillbaka på hur det var när jag var pojklagsspelare var det väldigt sällsynt att någon flyttade. Överhuvudtaget. Knappt att man bytte stadsdel i staden där jag bodde. För mig kändes det som ett ganska stort steg när min familj flyttade kanske 1 km från norr till söder om min mellanstadieskola. Nu är läget naturligtvis helt annorlunda. Personer man tränat med, gått i skolan med, delat med- och motgångar med kan hux-flux flyttas hundratals kilometer bort. Jag tror det händer i alla ungdomslag numer. Vissa av spelarna som flyttar tar med sig en del av lagkompisarnas hjärtan. Alla som spelat i ett lag och upplevt hur lagsammahållning fungerar vet hur det är. Man investerar inte bara sin tid och sina ansträngningar i laget. Man investerar också sina känslor.

Om man återigen tänker tillbaka på när jag själv var pojkspelare var det väldigt ovanligt att det kom spelare från andra städer till mitt lag. När en kille från Bollnäs började kändes det exotiskt. Nu är det helt annorlunda. På träningen igår hade vi spelare födda i Eritrea, Somalia, Afghanistan och Sierra Leone. Killarna i mitt lag får en helt annorlunda bild av världen än vad jag själv hade. Det är faktiskt oklart om jag ens visste att det fanns ett land som heter ”Sierra Leone” när jag var 14. Jag kunde nog lika gärna trott det var namnet på en pizza som ett land. Ja det är sant, jag är så gammal att jag minns hur det var när pizzerior sågs som en smula konstiga och allmänt suspekt ”utrikiska”. Det florerade alla möjliga rykten om vad som stoppades i dessa besynnerliga maträtter. Då visste man ju inte att framtiden skulle innehålla falafel och pulled pork i frysdisken på Konsum eller att Konsum skulle komma att heta COOP. Framtiden vi kan se fram emot idag är redan här på många sätt. Vad gäller fotbollen består den bl.a i att många spelare i alla lag, från knatte till seniornivå kommer ha invandrarbakgrund.

Flera idrotter i Ångermanland har det kämpigt med rekryteringen. Hockeyn som varit närmast Ångermanlands nationalsport och idrottsliga flaggskepp har klara problem med att få ungdomar spelar. Fotbollen klarar sig bättre. Det finns säkerligen fler än en orsak till att det ser ut som det gör, men ett skäl är att fotbollen har stor hjälp av spelare födda i länder där hockey är något man knappt ens sett på TV. Fotboll är faktiskt världens största sport och till skillnad från hockey en global angelägenhet. Det kan vara lätt att glömma i ett Ångermanland där hockeyn har en sån historisk särställning att ifall en av MoDo:s spelare har ojämn avföring tisdag kan det motivera en halvsida i Tidningen Ångermanland på onsdag. Fotboll talar ett språk som alla förstår, även de som flyttar hit från världens alla hörn och kanske inte pratar helt perfekt svenska.

Med den nya verkligheten kommer nya frågeställningar. Fotbollen har lyckats någorlunda bra med rekrytering av spelare och domare med invandrarbakgrund. Jag tror möjligen rekrytering av flickspelare med invandrarbakgrund skulle kunna bli bättre, generellt sett. Något fotbollen däremot har misslyckats med är att hitta personer med invandrarbakgrund att hjälpa till i styrelser, skjutsa till bortamatcher, jobba som tränare eller som innehavare av andra uppgifter kring lag.  I min förening har vi inte klarat detta särskilt bra. När jag pratat med personer från andra föreningar om detta säger dom undantagslöst samma sak. Kanske är vi för dåliga på att ta kontakt och bjuda in. Möjligen ställer vi lite för låga krav. Jag vet inte exakt och har inget bra förslag på lösning. Men helt klart är att vi måste anpassa oss till den verklighet som råder för att klara av en framtid som redan är här.

Kanske vore rekrytering av tränare och föreningsledare med invandrarbakgrund ett bra fokusområde för Ångermanlands fotbollsförbund att titta på? Spelarna som kommit till distriktets olika lag har nästan allihop gjort det på eget initiativ. Det har inte krävts just någon insats från föreningar att locka till sig dom. Ibland har intresset av att få spela varit så stort att det har varit svårt att överhuvudtaget kunna tillmötesgå. Att hitta ledare, styrelseledamöter osv med invandrarbakgrund kommer däremot kräva mer jobb. Det kommer inte dyka upp 5 personer som knackar på dörren till KA kansli och vill ha en administrativ uppgift i KA fotboll på samma sätt som det dyker upp 5 spelsugna killar på träningen med P10. Att knyta an även personer med invandrarbakgrund till våra lag kommer vara en förutsättning för att kunna bedriva fotboll på ett bra sätt i distriktet även framöver. Vi måste helt enkelt lösa det på något sätt.

Fotbollen är en spegelbild av samhället. Det är inte jag som tänkt ut den meningen. Det har skrivits hela böcker på det temat. Och det är ju sant. Som tur är har det kommit massvis med små och stora fotbollsspelare till Ångermanland de senaste åren. Utan dom hade kanske även fotbollen haft problem att få ihop tillräckligt med spelare till våra lag. Och dagens barn- och ungdomar kommer växa upp och ha en helt annan koll på världen än vad jag hade. De kommer inte ha några problem att skilja ”Mogadishu” från ”Calzone Special”. Ibland kommer de få genomlida att deras vänner rycks ifrån dom med kort varsel. På något vis tror jag även det kommer ge dom någon viktig livserfarenhet även om det är jäkligt jobbigt när det händer. Så funkar ju faktiskt livet. Inget består för alltid. Man måste lära sig klara det. Även som vuxen tränare.

Tags:

Inga kommentarer »

No comments yet.

RSS feed for comments on this post. TrackBack URL

Leave a comment