SIDINSTRUKTIONER

MATCHDATA

Nyheter

Sidor

Kategorier

Meta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du är varken så bra eller dålig som du tror.

En läkare visade mig en gång ett diagram han ritat. Det visade normalt läkningsförlopp för många vanliga krämpor. Teckningen såg ut ungefär som en bergstopp. Symtomen stegras successivt, man blir sämre och sämre. Tills man når toppen där man har riktigt mycket problem. För att därefter spontant förbättras och bli symtomfri. Utan någon medicinsk behandling överhuvudtaget.
-När i det här förloppet tror du människor söker hjälp? frågade läkaren och pekade på sin kurva. Absolut inte när symtomen håller på att bli bättre. Oftast inte heller i början av sjukdomsförloppet. Utan när man befinner sig på toppen. Precis innan det ofta spontant vänder och blir bättre. Det är då man kommer till läkare som gör en bedömning och sätter in behandling varefter symtomen blir bättre och bättre. Då kanske man tänker att man gjort en betydelsefull doktorinsats. Men patienten hade kanske frisknat till lika snabbt ändå. Utan behandling! Bara genom att följa det naturliga läkningsförloppet! I värsta fall har den medicin du satt in också gett någon biverkan eller rentav fördröjt läkningen.

Läkaren brukade visa sitt diagram för studenter han handledde. Om deras självförtroende blev alltför stort. Han ville hålla deras fötter på jorden. Det är lätt att övervärdera betydelsen av sin egen insats – kanske är du faktiskt inte Dr House, kanske tillförde du ingenting jämfört med att bara vänta och se? Memento mori, kom ihåg att du är dödlig, sägs det att en särskild tjänare hade i uppgift att viska i de romerska kejsarnas öron när de red in i Rom i triumfvagn. För att bibehålla kejsarnas ödmjukhet. En sådan effekt tror jag läkaren strävade efter när han visade sitt diagram, som förstås långtifrån går att använda på alla problem, för sina studenter.
Ibland kommer jag otroligt nog att tänka på diagrammet och citatet när jag står på träningsplanen med visselpipa och solblekt Kramfors-Alliansen T-shirt som spänner över mitt mittparti på ett sätt som sannerligen inte för tankarna till Julius Caesar som dras i guldpläterad vagn inför en jublande folkmassa.

Ungefär nu startar många fotbollslag om sin träning efter sommaruppehållet. Ibland har jag vid tillfällen som nu eller när vi börjar på våren slagits av hur mycket bättre vissa spelare blivit. När vi INTE tränat. Plötsligt har en spelare förstått att passningar faktiskt är tillåtna i fotboll vilket tidigare varit omöjligt för honom att inse. Någon annan hade under våren ett löpsteg likt en myra med KOL iklädd blyväst men dyker upp på sensommaren och löper hux-flux som Abebe Bikila på OS i Rom (fast med skor).
Hur man än vrider och vänder på saken har träning med laget inte haft något med spelarens utveckling att göra. Vi har ju inte tränat. Den förbättring som skett har uppstått pga. spelaren blivit äldre, mer fysiskt eller psykiskt mogen. Inte på grund av övningar jag tänkt ut eller någon instruktion jag gett. Det kan ju kännas lite motigt. Som att det man gör på träningsplanen inte har så stor betydelse alls. Memento mori osv. Men det finns förstås en annan sida av myntet:
När vi får storstryk av lag som är mycket bättre än oss kanske skälet faktiskt inte enbart är att jag suttit längst bak i klassrummet och kastat sudd istället för att lyssna när jag gått tränarkurser. Eller att jag gjort felaktiga eller dåliga träningar. Eller att jag i största allmänhet är en sopa. Utan att spelarna i de olika lagen är i den utvecklingsfas dom är.
Kanske är den stora utmaningen eller uppgiften för en ungdomstränare att få spelare att faktiskt fortsätta spela så länge så dom är fysiskt och mentalt fullvuxna? Givet, förstås, att man någonsin blir mentalt fullvuxen och inte ännu vid 46 års ålder drar paralleller mellan sig själv och Julius Caesar i svamliga internetkrönikor.

Jag tränade en gång ett knattelag som vann varenda match en hel säsong. Ett annat år hade jag ett lag som endast med stor möda vann en enda match på en hel säsong. Inte så sällan kändes det som bra träning låg bakom matcherna lag 1 vann medan lag 2 gav mig huvudbry om vad jag gjort för fel. Jag minns mitt gutturala skri som ekade över Kyrkviken och troligen gav sjöfåglarna där posttraumatiskt stressyndrom när vi sånär gav bort vår enda seger i slutsekunderna genom försvarsspel som hämtat från Cirkus Scott. Troligtvis var det inte så stor skillnad på hur dessa två lag med helt olika resultat hade tränats eller coachats. Troligen var min insats varken så bra eller dålig som jag där och då trodde. Det var nog troligtvis mest tur eller otur beroende på vilka spelare som dragit vinsten i lotteriet om vilka som vid tidig ålder klarar att springa fort och skjuta hårt.

Någonstans läste jag om en tränare som beskrev hur varje match hans lag spelade var en återspegling av hans karaktär. De idéer, tankar, planer som tränaren hade visades upp för allmänheten när hans lag spelade. Jag förstår tankesättet men tror inte det funkar jättebra inom ungdomsfotboll. När du är tränare för ett normalt ungdomslag, inte ett noggrant utgallrat akademilag, kommer spannet på spelarnas fysiska och mentala mognad variera enormt. Det är jättesvårt att påverka. De ambitioner och tankar man har som tränare av barn och ungdomar är förstås viktiga och spelar i långa loppet stor roll, men kommer nog inte automatiskt märkas i det ditt ungdomslag presterar under matcher. Man får nöja sig med att göra så gott man kan och minnas att man nog vare sig är så bra eller dålig som man tror, beroende på omständigheter.

För att fortsätta parallellen med sjukvård är det ofta svårt att definiera vad som är ”bra”. Vad är en bra ungdomstränare? En ”bra” seniortränare är den som vinner så mycket som möjligt skulle jag tro. Men inom ungdomsfotboll? Jag skulle till exempel tro att ett bra sätt att få riktigt fint spel och bra resultat med ett ungdomslag är att träna så mycket och så hårt och eventuellt så tråkigt att endast de allra mest intresserade fortsätter. Såna exempel tror jag nog jag anat inom olika sporter, kanske även fotboll. Sånt är kanske inte en superbra tränarinsats trots bra resultat?
Inom sjukvården har ”bra” tyvärr ofta kommit att betyda ”lönsam” vilket nästan alltid betyder ”så billig som möjligt”. Jag tror emellertid inte särskilt många sjuka personer framförallt är intresserade av att få så billig hjälp som möjligt. Utan få så effektiv hjälp som möjligt. Om behandling behövs ska rätt behandling sättas in, vid rätt tid. Om behandling inte behövs ska man inte behandla. Lite så försöker jag tänka med mina träningar med pojklaget. Vi ska träna på det vi, majoriteten av oss, faktiskt kan förbättra. Och vi ska göra det på ett sånt sätt att vi har kul.  Så vi inte lägger av innan killarna är vuxna och fullfjädrade seniorspelare. Som dras genom Kramfors gator i guldpläterad vagn (eller mtp att vi faktiskt kommer från Kramfors: mer sannolikt i en guldpläterad EPA-traktor) medan Tomas Litström väser ”Memento Mori” i deras öron efter dom varit med och vunnit division 2 Norrland.

Tags:

Inga kommentarer »

No comments yet.

RSS feed for comments on this post. TrackBack URL

Leave a comment