SIDINSTRUKTIONER

MATCHDATA

Nyheter

Sidor

Kategorier

Meta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var inte bättre förr

16th april 2019

Lika länge som det funnits människor, lika länge har människor sagt att det var bättre förr. Redan i antika Egypten mer än tusen år före vår tideräknings början var det bättre förr. Renässansen på femtonhundratalet var ett försök att återuppväcka antikens kulturideal. Det var ju ”bättre för” även för femhundra år sedan. På tolvhundratalet myntades uttrycket ”saudade” som står för en längtan tillbaka till det förflutna, från en föränderlig och ibland svårbegriplig samtid. Och om något är föränderligt så har det faktiskt varit fotbollsvärlden de senaste 15-20 åren. Det vore inte konstigt om någon skulle säga att ”det var bättre förr” även inom fotbollsvärlden. Undertecknad vill anmäla en avvikande åsikt och tänkte nedan brodera ut varför.

När jag spelade pojkfotboll spelades sågott som alla matcher, vår, sommar höst, på grus. På våren fanns vattenpölar på grusplanerna som frös till is under nätterna för att i bästa fall tina under dagen. Bollen var blöt och hård. Om man dristade sig att nicka var luskam att rekommendera för att få bort sanden ur hårbotten. Munnen fylldes med grus smaksatt med nedfall från det närliggande koksverket. Om det stormade, som det inte sällan gjorde, stod man med vindpinat anlete och spejade efter med-motspelare insvept i en dimma av sand. På benen hade man knickers som man blödde igenom på knäna efter 15 minuter och två fall. I dagsläget blir det alltmer sällsynt med grusfotboll. De senaste åren har mitt pojklag inte spelat en minut på grus fastän vi tränat ute från mitten av mars månad. Även om det kan vara frestande att säga det ”var bättre förr” då man fick härdas på bedrövliga grusplaner så, allvarligt talat. Det var inte bättre förr.
Minns ni monumentalt obekväma benskydd som täckte hela skenbenen och även fotknölarna? Minns ni näsklämmorna som populariserades av Robbie Fowler? Minns ni skruvdobbar av aluminium som gjorde att det kändes som att gå på styltor? Minns ni Lars ”Laban” Arnessons Vän-Med-Bollen övningar? Alltihop fenomen nästintill utdöda, sörjda och saknade av ingen skulle jag tro.

Förra helgen såg jag GIF Sundsvall mot Malmö FF. Det var en rätt förträfflig match att se. Att ha ett lag från Norrland som spelar så bra som Sundsvall gör är inget man är bortskämd med när man som jag levt 46 år och kommer från Norrbotten. Man är van att få som bäst kanske få jubla över Tord och Tommy Holmgrens framgångar med IFK Göteborg. Dessutom finns nu ett till norrländskt lag som spelar fotboll med hög allsvensk klass, Östersund. Har norrländsk herrfotboll någonsin varit bättre? Och – ej att förglömma – förra årets svenska mästare hette Piteå IF dam. De bärgade det första SM-guldet i fotboll någonsin till Norrbotten.
Det blir alltmer ovanligt att någon talar om ”Norrlandsfönstret”, som är ett ord jag tycker indikerar att lag från Norrland i högsta fotbollsserien är en märkvärdighet eller ett naturens misstag som en sorts fotbollens enhörning eller tvehövdad fiskmås.

Även måste några ord sägas om hur Sundsvall spelar. I matchen mot Malmö FF slog Sundsvall totalt ca 2 passningar som de inte sågott som helt säkert visste skulle gå fram. Detta inte inräknat nån enstaka utspark, men även utsparkar från målvakter slås numer med oerhört mycket mer precision än förut. Att en allsvensk målvakt ska kunna slå en 50 meters passning som landar på yttermittfältarens fot är nu nästintill ett krav. Vi behöver bara backa till nittiotalet för att minnas att en av de största kvalitéerna Liverpools målvakt Sander Westerveld ansågs ha var att kunna fläska iväg utsparkar på vinst och förlust halvvägs in på offensiv planhalva. Numer sätter målvakter igång spelet med en kort passning eller rull nästan hela tiden för att kunna ha bättre kontroll.
Sundsvall spelar ett spel som bygger just på att de kontrollerar bollen.  Det är kul att se och ganska representativt för hur fotboll alltmer spelas på högre nivå. Tjongfotbollens dagar är på väg att försvinna. Sundsvall slår inte längre några sk ”lycka-till”-bollar. Även det är svårt att se något särskilt negativt med. Särskilt då man, som jag, ser mycket ungdomsmatcher och ser att många av lagen faktiskt försöker lära ut ett passningsspel där man kontrollerar bollen. Visst tjongas det fortfarande en hel del men det blir bättre är min upplevelse. SvFF har försökt förändra ungdomsfotbollen under senaste åren. Man har ändrat bl.a tränarutbildningen och infört nya spelformer. En del som betonats är att träna på ett passningsinriktat spel där man kontrollerar bollen.
De flesta förändringar som införts har också varit bra. Några smärre skönhetsfel finns kanske, som t.ex den besynnerliga spelformen liten niomanna som jag inte begriper meningen med. Men man kan ju alltid göra smärre korrigeringar med tiden, vilket SvFF också gjort till denna säsong.

Tittar vi med mer Ångermanländskt perspektiv finns både bra och dåligt. Många föreningar plockar in spelare från utlandet och det vore kanske enkelt att jämra sig över det. Verkligheten som jag ser den är dock mer mångfacetterad. En del av dom som kommer hit är viktiga på flera plan. Från min förening kan nämnas en sån som den colombianske kanadensaren Jay Bernal, som gör ett stort jobb med föreningens barn och ungdomar förutom att spela mittfältare med herrlaget. Jag vet att andra importspelare i andra föreningar också har viktiga funktioner utanför planen. Utan personer som dom vore fotbollen i Ångermanland fattigare.
En positiv spaning jag gjort denna säsong är att det finns fler juniorlag i Ångermanland som också spelar juniorfotboll än vad jag minns det gjort under lång tid. Detta är en förändring till det bättre. Vill man få fler spelare att fortsätta längre verkar det viktigt att man får möjlighet att fortsätta spela tillsammans med sina kompisar så länge det är möjligt, och få möta jämnåriga. Särskilt verkar det viktigt för killarna. Istället för att plocka upp de bästa 15-17 åringarna till ett herrlag där nästan alla har jättesvårt att hävda sig, och med den uppenbara risken att många slutar, kan de spela juniorfotboll.
På flicksidan finns inte lika många juniorlag som för killarna. Åandrasidan verkar steget mellan flick- och damfotboll vara enklare att ta än mellan pojk- och herrfotboll. Härnösands SK vann exempelvis ifjol div 2 dam med en startelva som kunde bestå till mer än 50% av spelare som gick på högstadiet. Något liknande är otänkbart att se i en serie för herrlag. Tjejerna verkar fysiskt och mentalt tidigare redo.

För exempel på ovanstående rekommenderar jag någon eller några av följande åtgärder:
1. Besök en juniormatch (U16, U17, F17 eller U19) och imponeras av hur bra spelet är. Se glöden i ögonen på spelare där drömmen fortfarande lever.
2. Besök en dammatch. Alltför många har inte gjort det. Förslagsvis kan ni också googla laguppställningarna på Fogis och se hur skickliga spelarna är i förhållande till sin ålder. Möjligheten finns att få se landslagsmeriterade spelare, vilket ju inte varit alltför vanligt i Ångermanland.
3. Se en Allsvensk match, helst på plats. Räkna antalet tjongbollar. Imponeras av hur många maxlöpningar spelare tar. Kolla organisationen i försvarsspelet, där det kan se ut som spelarna är ihopknutna med gummiband. Och om laget du håller på gör mål rekommenderar jag att du liksom William Eskelinen i Sundsvall ropar ”Vamos!” med dina lungors fulla kraft samtidigt som du slår dig för bröstet. Även det en företeelse du sällan såg en målvakt göra på 1980-talet. Det förflutna är ett främmande land sägs det ibland. Man kan minnas det med varierande grad av glädje eller saknad men bör inte sträva efter att emigrera dit.

Tags:
Newer Posts »