Mitt intresse för fotboll följde liksom med i genpaketet. Både min mamma och min pappa hade spelat fotboll i sin ungdoms dagar om än inte på någon högre nivå och jag minns att det nästan uteslutande var fotboll som gällde på baksidan av det flerfamiljshyreshus jag växte upp i så snabbt tillfälle gavs. På denna baksida fanns nämligen det perfekta underlaget gräs tillsammans med lämpligt planterade ungbjörkar som fick utgöra målstolpar. Att hyresvärden knappast uppskattade det faktum att just björkarna fick utgöra målstolpar är en annan femma och Birger, som han hette, kanske insåg att björkarnas välmående inte var lika viktigt som att vi ungar på området faktiskt hade oerhört kul! Oftast spelade jag med bästisen Mattias, en annan kompis Anders samt att storasyster Johanna ibland var med på ett hörn. Jag minns det som igår hur vi skulle bräcka varandra ifråga om snyggast skruv, snyggast vrist, läckrast volley eller häftigaste räddningen. Vi turades om att vara Zico, Pelé, Torbjörn Nilsson, Mikael Laudrup, Tomas Wernersson och andra, på den tiden, stora favoriter. Ett annat namn på en förebild jag inte riktigt vet varför jag lagt på minnet så starkt är Sven ”Dala” Dahlqvist. Denna mittbacksgigant som hade omskolats från forward och som till och med tog hem Guldbollen 1984 då jag skulle fylla nio år. Tror det var flödet i namnet + smeknamnet som gjorde susen. Ord och flöden är nämligen något som också fascinerat mig sedan unga barnsben.

Hur som helst – varför berättar jag det här? Jo, jag slogs häromdagen av insikten att jag hade tusan inte en enda kvinnlig fotbollsförebild där och då. Jag vet att jag var bland de första tjejerna på min skola som ens började spela med ett riktigt lag som sexåring – givetvis då med pojkar. Ett flicklag fanns inte för så unga individer i min moderförening Umedalens IF. Kan säga att jag är så oerhört nöjd att jag inte såg något som helst problem med att spela med killar. Så länge jag fick vara med Matte (bästisen) så var jag förmodligen hur nöjd som helst! Dessutom hade vi världens bästa tränare, Roger, som inte bara fick vara min favorit som tränare utan även personifiera en av de legogubbar jag och Mattias även ägnade mycket tid åt i vår samvaro. Just spelet med killar har dessutom garanterat gjort mig till den fotbollsspelare jag sedermera blev. Men som sagt – det sorgliga i kråksången är ju faktiskt att jag redan då blev rätt inpräntad och varse att det var grabbar som gällde när man blev stor. Att läsa, se eller ens höra om framgångsrika damspelare fanns ju liksom inte på världskartan. Då är jag ju inte direkt född på stenåldern heller utan det här var alltså under början av 80-talet som sexåringen Magda fick sin första klubbtröja och suktade efter goda förebilder – inte bara manliga sådana.

Allt har sin tid brukar man ju säga och i och med att damallsvenskan i sin nuvarande tappning med en enda rikstäckande högsta serie inte uppstod förrän så sent som 1988 så kanske det inte var så konstigt att Pia Sundhage, Elisabeth Leidinge, Lena Videkull och övriga sedermera stora svenska profiler inte nådde mitt medvetande förrän betydligt senare. Att det ändock tagit så pass lång tid innan damfotbollen fått ordentligt gehör, och fortfarande i viss mån alltid räknas i skymundan är bara så dumt att man gång efter annan blir matt men den krönikan tar jag en annan gång. Jag nöjer mig idag med att konstatera att förebilderna inom fotbollen idag tack och lov inte är lika enkönade som då jag påbörjade min fotbollskarriär utan nu vet alla fotbollsintresserade inte bara vem Zlatan och Messi är utan också vem Malin Moström, Therese Sjögran, Lotta Schelin, Hanna Ljungberg, Caroline Seger, Victoria Svensson-Sandell och givetvis Marta är. Sådant har betydelse – så enkelt är det!

Idag måste jag också passa på att skriva några rader om det som allra mest snurrar i mitt fotbollshuvud just denna vecka – nämligen årets seriepremiär för mitt hjärtas lag, Själevads IK damlag! Ett Själevad som slickade såren efter fjolårets kvalförlust till division I, knöt näven, reste sig och ska nu försöka upprepa bedriften med att nå en serieseger och förhoppningsvis tredje gången gillt fixa den efterföljande kvalserien. Laget kvalade ju nämligen till ettan även efter säsongen 2007 men föll även då. Kval förresten – så jäkla dumt. Tänk att vinna en serie, förlora i kvalet och därmed vackert få fortsätta lira i samma division även säsongen därpå. Att misslyckas kanske en enda match på en hel säsong men då matchen är av helt avgörande karaktär så är loppet liksom kört. Det kan ju inte vara ett helt rättvisande system anser jag och får säkert anledning att kommentera det ytterligare framöver. Lagen som nöp de två platser som vår kvalgrupp kämpade om, Östersund DFF och Gustafs GoIF har så här långt imponerat i ettan och vi spelade alltså oavgjort respektive föll i uddamålsförlust i kvalmatcherna mot dessa.

Nu hade vi i Själevad turen i oturen att vi ändå fick byta serieregion och därmed spela i norrlands södra damtvåa istället för, som ifjol, den norra motsvarigheten. Att spela mot exakt samma lag ännu ett år hade givetvis inte känts fullständigt bra. Istället blir det därför resor söder- och västerut med något kortare resvägar totalt sett och framför allt flera helt nya bekantskaper då det gäller motstånd. Något som stimulerar inte bara våra spelare utan även oss ledare.

Inför årets säsong har jag även personligen bytt epitet inom laget då jag efter tre säsonger som mv-tränare istället tagit klivet upp som huvudtränare Tommie Anderssons högra eller vänstra hand beroende på hur du ser det. Att prova på assisterande tränarrollen är så här långt oerhört lärorikt och intressant. Att det dessutom är tillsammans med just Tommie, som ledde SIK-dam när jag själv skördade mina största spelarframgångar, gör inte saken sämre. Vi tog oss ju faktiskt ända upp till allsvenskan tillsammans!

Att sia om den serie vi i år ska spela i är verkligen långt ifrån enkelt. Innan jag satte mig ner för att skriva denna krönika försökte jag nämligen forska lite grann utöver det man hört ryktesvägen så att säga. Oftast använder man idag den fantastiska webben när man forskar och jag är inget undantag. Besöken på våra konkurrenters hemsidor gav dock inte speciellt mycket och jag känner mig inte så mycket klokare efteråt. Ska jag bedöma standarden på lagen utifrån hemsidornas aktualitet och nyhetsflöde så kommer Själevad definitivt att finnas med i toppen tillsammans med i första hand, nykomlingarna Matfors FK och Ope IF som var de enda hemsidor som kändes riktigt ajour och gav information utöver det mest basala. Jag kommer därmed inte att ge mig in i några konkreta tips redan idag. Jag måste helt enkelt få se, läsa och höra från åtminstone startomgången nästa helg innan jag kan bilda mig någon form av uppfattning. Ska jag utgå från tidigare år så har den södra tvåan en tendens att variera stort i kvalité mellan topp- och bottenlag. Att fjolårsvinnarna i serien, Östersund DFF, gick genom 18 omgångar utan en enda poängförlust skvallrar om just detta. Att fjolårets andraplacerade Remsle UIF i egenskap av just fjolårets placering ska ses som ett topplag även i år verkar sett till försäsongen inte stämma och laget har tappat namnkunniga spelare. Att båda städerna Östersund och Sundsvall har tre representerade lag i serien kan indikera stor kvalitetsskillnad lagen emellan…så, ja, ni kanske förstår att jag väljer att ligga lite lågt. Men vad jag redan nu törs lova är i alla fall att Själevad kommer att göra sitt yttersta för att upprepa något så svårt och få förunnat som att vinna en serie två gånger på raken. Första steget för att nå det målet kan vi ta i premiären nu på lördag mot gästande Ope IF, som alltså är nykomlingar från division III. Jag hoppas verkligen att jag står med ett brett leende och en kaffekopp i näven någonstans strax innan klockan 15.00 då förhoppningsvis tre SIK-poäng är bärgade och vad gäller goda förebilder i det egna ledet så måste jag säga att en av de allra största sådana i SIK-leden genom tiderna, Sanna Frostevall, mer än väl förtjänar epitetet och vi är många som gläds åt att återigen se henne i den grönvita dräkten!

 

Till dess vi hörs igen – trivsam fotbollstillvaro och game on!

 

/Magda