Lördagen den 15 november firar Ångermanlands Fotbollförbund sitt 75-årsjubileum med – som det heter – pompa och ståt. Här bjuder Fotbollys Olle Larsson på en lättsmält ABC-historia. Om minnen och nostalgi – och lite egna funderingar…

 

Allting började den 4 juni 1933 på ett café  i Kramfors. Ombud från 22 föreningar fanns på plats när ÅFF såg dagens ljus som fristående förbund. Dessförinnan ingick ÅFF tillsammans med Medelpads FF i Västernorrlands FF från april 1918. Till förbundets förste ordförande valdes J. Osvald Norberg, Härnösand.

 

Bengt “Zamora” Nyholm, fotbollsuppfostrad i Älgarna, gjorde totalt 30 landskamper under sin tid i IFK Norrköping och tilldelades Guldbollen 1961. “Zamora” vaktade målet  i samtliga årets åtta landskamper. Höll nollan i fyra. Smeknamnet kom ifrån att han i barndomen hade brevkontakt med den spanske nationalhjälten Ricardo Zamora. De träffades dock aldrig.

 

Cupfest i ordets rätta bemärkelse! Året var 1953 och “halva Härnösand” fanns på plats på Ängevallen för att se Älgarnas kvartsfinal i svenska cupen mot klassiska Helsingborgs IF. Det var en fläkt av den fina fotbollsvärlden  som svepte in över rekordpubliken (6 133). Att sen stjärnspäckade HIF tog sin väntade vinst (6-1) gjorde ingenting alls. Östen Persson ombesörjde det historiska målet på landslagsmålvakten Kalle Svensson  som dittills inte släppt in ett enda mål i cupturneringen.

 

Duktiga och meriterade domare har det funnits gott om i distriktet. Vi behöver bara nämna namn som Ulf “Utta” Eriksson, Anders Westman, Christer “Fälla” Fällström och Susanne Bolmgren. Ivar Berglund och Gunnar Fridh, två välkända Domsjöprofiler, dömdes också ett flertal allsvenska matcher i början på 60-talet.

 

Erik “Diman” Lindström var en av många färgstarka profiler i Friska Viljor på 30- och 40-talet. Smeknamnet “Diman” fick han efter att under en tyskalektion i skolan ha översatt ordet mannen med Die Mann. Han var också en framstående backhoppare, deltog i OS i S:t Moritz 1948 och vann fyra SM-guld.

 

Fotbollen var åtminstone i ett avseende bättre förr – vart har de gamla fina smeknamnen tagit vägen?  Förr hade nästan alla sådana, inte minst i fotboll. Zamora, Diman, Fantomen, Lillen Pyret, Bigge och Hinken för att ta några exempel.  Fantasin och folkhumorn flödade. Ett smeknamn  var ett säkert tecken på att man var folkkär och gjorde att man blev igenkänd överallt. I dag verkar detsom om smeknamnen är på väg att försvinna. Man kan undra varför?

 

Grönis,  alltså Anders Grönhagen, var bara 14 år när han debuterade i Kramfors IF:s A-lag. Tekniken och balansen var hans främsta vapen. Och målfarligheten. 33 A-landskamper finns på meritlistan. Han har även gjort succé som tränare, via GIF Sundsvall, Djurgården och Elfsborg har han nu hamnat i Norge. Han är den största spelaren som kommit fram inom kramforsfotbollen. I skarp konkurrens med Herbert Sandin, 40- och 50-talens centerkanon.

 

Husums IF var första anhalten när Ronnie Powell kom till Sverige. Han var då 21 år och kom som utbytesstudent från Leeds för att jobba på ortens pappersbruk sommaren 1969. Den 13 april 1974 debuterade han i allsvenskan när Brynäs mötte Halmstad på bortaplan. Det blev förlust med 1-2, men Powell hade skrivit in sig i historieböckerna som den första utlänningen i allsvenskan någonsin.

 

Idrottsliga fusioner garanterar ingen succé. Tvärtom finns det alltför  många exempel på storvulna planer som slutat med rejäla magplask. Motsatsen är desto roligare, alltså när en försiktig målsättning uppnås med råge. Som hos Kramforsalliansen med rötterna i KIF och Östby IF. 1977 väntade kval till division 2 (landets näst högsta serie på den tiden). Det blev ett drama i tre akter, oavgjort mot Gammelstad och IFK Västerås innan avgörandet föll på Movallen i Iggesund mo Ope. Där blev Donny Hedström rubrikernas man och stor matchhjälte.

 

Jacobsson i efternamn, Sofia i förnamn – lägg namnet på minnet! Hon kan vara A-landslagets nästa stora stjärna.  Kom ihåg var ni läste det först. I F 18-landslaget har hon redan lite starkare lyskraft än de andra. Hanna Ljungberg och kompani kan pensionera sig med gott samvete så småningom.  Och fröken Jakobsson, numera i mästarlaget Umeå IK, har en bakgrund som förpliktigar. Moderklubben   är Hägglunds från Övik, och därifrån kommer som bekant Malin Moström (vinnare av Diamantbollen 2001) och Frida Östberg, två av landets bästa spelare genom tiderna.

 

Klippan från Friska Viljor! Vi tänker förstås på Ingemar Clarin. En av många ångermanländska exporter till allsvenskan (Sandvikens IF). På planen var han en riktig  tuffing som gav och tog med samma varma själ. Började som tillbakadragen inner men blev sedan centerback och i den positionen hade han få övermän i Sverige.

 

Länge leve Undroms IF, Ådalslidens SK, Myckelgensjö IF, BK 80 i Ramsele och alla andra småklubbar i distriktet. Fotbollens bredd ute på landsbygden är unik och då handlar det inte bara om att fostra blivande elitspelare. Det handlar ändå mer om att skapa en byakänsla där alla får känna sig delaktiga. Jag skulle vilja gå så långt att jag kallar det ett levande kulturarv.

 

Mirakelmatchen på  Domsjö IP 1967 – den glömmer vi aldrig. Köstriden i division 2 Norrland blev rena thrillern. Och den seger, som höll Domsjö kvar går till historieböckerna, avdelning märkliga matcher. För att man skulle lyckas, så måste Domsjö vinna med 10-1 över Luleå SK. Det blev 10-1. Både Domsjö och Sandvikens AIK hamnade på 14 poäng och 30-31 i målskillnad. De inbördes mötena fick avgöra och de gick i Domsjös favör genom vinst med 1-0 och oavgjort 2-2.

 

När Kramforsalliansen sparkade igång det historiska division 2-spelet 1978 var OTUREN framme. Eländes elände var bara förnamnet. Maken till otur som nykomlingslaget råkade ut för under våromgången får man leta efter. Innan allt målvaktselände var över – man fick målvakt efter målvakt skadad – hade man använt inte mindre än s e x (!) målvakter  bara under våren. Det är ett division 2-rekord  som är helt unikt och som förmodligen aldrig kommer att slås.

 

Ordföranden i ÅFF genom tiderna: 1933-1938 J O Norberg, Härnösand. 1939-1941 Ernst Jung, Härnösand. 1942-46: Eric Söderqvist, Härnösand, 1947-70 Ernst Nordin, Härnösand. 1971-72 Gunnar Kåhrström, Härnösand. 1973 Rune Norberg, Härnösand. 1974-1975 Ragnar Nordström, Härnösand. 1976-1980 Göte Gradin, Själevad. 1981- Berndt Lindström, Sollefteå.

 

Pressmatchen var en gammal fotbollsklassiker. Matcherna mellan förbundet och pressens lag spelades alltid under sommaruppehållet. Går man tillbaka ett antal decennier var det här en riktig aptitretare. Pressmatchen drog ofta stor publik – vem minns inte matchen i Nordingrå 1973 – men efterhand blev intresset från de inblandade svalare och till slut försvann evenemanget helt. Är det inte dags att återuppväcka den här klassikern igen?!

 

Qvinnlig fotboll i Ångermanland började orginellt nog med en DM-turnering för skollag 1973. Det var Björna-flickorna som tog hem mästerskapet efter 3-0 mot Herrskog i finalen. Året därpå  var seriespel ett faktum, nio lag i två grupper. Backe IF vann västra serien och Trehörningsjö tog hem Norra/Södra. Samma år blev Trehörningsjö historiska DM-vinnare bland damerna.

 

Rysligare än så kan en kvalavslutning knappast vara. Friska Viljor pendlade mellan hopp och förtivlan mot Väsby IK. Till slut landade laget i Superettan och i ett regn av bubblande “skumpa”. Först och främst säkrades en stabil serieseger i norrtvåans näst sista omgång hösten 2003. Därefter följde ett nervpirrande kval med två matcher mot Väsby. Efter en suverän bortaseger för Viljorna med 4-3, avgjordes det hela med en kvalrysare (inför 1 882 åskådare) på Husums konstgräsplan. Det slutade med Väsbyseger, 3-2. Vilket innebar att Friska Viljors avancemang till Superettan var säkrat tack vare fler mål på bortaplan. Puuh…

 

Stora grabbars märke  instiftades 1934  och först var Hinke Westman, Älgarna. Störst är Sven Bohman, Friska Viljor,  stark ytterback, med 46 poäng. Närmast följer Östen Persson, Älgarna, 41 poäng och Tage Lindahl, Kramfors IF och Hans-Olof Zakrisson, Sollefteå GIF, båda 35.

 

Tala om lyckligt slut! Applåderna smattrade runt Själevads IP. De oroliga blickarna mot matchuret slutade vandra. Domarens slutsignal trumpetade att saken var klar. Själevads IK av år 2003 hade vandrat upp i allsvenskan. 3-1 mot Umeå Södra – och vi kunde skriva  ett nytt stycke ångermanländsk fotbollhistoria.  Tjejerna kastar sig om halsen på varandra, dansar och ler, sjunger “vi har vunnit, sejern är vår…”. Och innan det stojande gänget lämnar planen gör man vågen för den kvardröjande storpubliken. Jag nyper mig i de feta bilringarna och inser att ett lämpligt lag att börja småhålla på är Själevads damer.

 

Utdömda och nederlagstippade i förhandstipsen. Ändå vann Ångermanland den riksomfattande Cup Kommunal för flickor födda 1977. 3-1 blev segersiffrorna i den TV-sända finalen som spelades på Enavallen i Enköping. En skräll som gav eko i hela fotboll-Sverige. Målen gjordes av Eva Jonsson (Öviks DFF), Therese Ödling (Själevad) och Jennie Dahlberg (Hägglunds). Men de stora profilerna  var en annan trio – flicklandslagsmålvakten Ulla-Karin Thelin (Älandsbro), liberon Maria Bergqvist (RUIF) och mittfältaren Frida Östberg (Hägglunds).

 

Vinnarna av förbundets  första ledar- och spelarpris (som instiftades 1983) blev Ulla Hägglund, Trehörningsjö  (ledarpriset), Ann-Louise Östman, Sidensjö, och Håkan Holmström, Domsjö IF. Tre år senare  utökades prisbordet med ett domarpris och först att uppmärksammas blev Christer Fällström, Härnösand.

 

X-tra skarpa skyttar… jodå, sådana har det funnits gott om i ångermanländsk fotboll. Mammutsäsongen 1957-58 (33 matcher) gjorde Älgarnas kulspruta och center Östen Persson – bra på skallen dessutom – 50 (!) av lagets  129 mål. Och lägg då till detta att Östen ofta hade extra bevakning på sig, med både en och två “överrockar”…

 

Yngre målkungar hittar vi i Kramfors IF:s juniorlag från 1971. I junior-DM-semifinalen mot Älandsbro vann KIF med – håll i er nu – hela 29-2. 17 av målen ombesörjdes av radarparet Janne Lundholm och Anders Grönhagen.

 

Zetterlund, Rolf, med rötterna i lilla Utansjö AIF, blev den förste som fick Guldbollen (1980)  utan att ha spelat i landslaget. Han  var också den förste som fick priset samma år som han slutade sin karriär, han var den förste spelande tränaren och han var, som 38-åring, den äldste någonsin. Som spelande tränare hade han under fyra år  fört Brage från division 3 till en allsvensk femteplats. I landslaget fick han däremot aldrig någon chans, märkligt nog…

 

Åren går och vi hoppas förstås att 75-årsjubiléet ska var ett avstamp för något verkligt positivt i såväl dam- som herrfotbollen. Fyra lag i division 2 Norrland nästa säsong är inte fy skam. Ett riktigt starkt damlag får vi däremot fortsätta att drömma om. Det enda som egentligen inte hängt med i utvecklingen är anläggningssidan. Där är Sollefteå, Kramfors och Härnösand illa lottat. När får södra Ångermanland sin första efterlängtade konstgräsplan?

 

Även en historik  (dock långtifrån fullständig) om ÅFF måste ta slut. Så också den här.

 

Övrigt? Jo, varför inte runda av med en sann domarhistoria. Det skulle bli dammatch på Högslättens IP.  Under uppvärmningen kollade huvuddomaren “Pära” Jonsson, Härnösand, tjejernas kängor. Mjuka gummidubbar var alltid tillåtna. Hårda metalldubbar hade maxmått. Kvar att besikta var bara två avbytare som skottränade sin målvakt. “Pära” bröt in med en fråga som lät fräckare än den var:

-Har ni gummi eller?

Stort gapflabb över idrottsplatsen.

Olle Larsson

Inga kommentarer »

Inga kommentarer ännu.

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URL

Lämna en kommentar

Namn (måste anges)

E-post (publiceras inte) (måste anges)

Webbplats