HELGKRÖNIKA/Av Olle Larssson

Nostalgi.
Vad är det?
Det är att bli överfallen av det som  var en gång.
Att åka slalom bland minnen.

På Kopparvallen i Åtvidaberg skulle Bayern Munchen bara behöva ställa ut sina fotbollsskor och slå vakt om 3-1-ledningen från den första matchen på Olympiastadion.
Trodde de. Trodde vi.
Då hade vi råd att dra en långresa till Östergötland och spana in målvakten Sepp Maier, försvararna Paul Breitner och Kaiser Franz (Beckenbauer), mittfältaren Uli Hoeness och skyttekungen Gerd Muller.
Bränslet kostade inte skjortan på den tiden.
Inbillade oss vara ute i god tid.
Vad vi bedrog oss.
Åtvidaberg ockuperades av fotbollstokar. Det här var matchen alla ville se. Lyckades knöka in oss på ståplats. Det vi inte såg – det hörde vi.
Matchen hade allt: tempo, spänning, dramatik, fair play.
Högklassig fotboll. Åtvidaberg – utan Ralf Edström, PSV Eindhoven, och Roland Sandberg, FC Kaiserslautern – spelade drömfotboll. 1-3 från match ett vändes till 3-1 och framtvingade en mållös förlängning. Åtvidaberg bars nu fram av folket – vek inte för ett ögonblick ner sig mot fotbollsmiljonärerna.
Straffdramat glömmer jag aldrig.
Åtvidaberg gjorde vad de kunde och lite till. Vi förlät dem den brända straffen som skickade östgötarna ur Europacupen.
Luften gick ur oss – säkert stod vi bortemot en halvtimme, darrande av upphetsning försökte vi oss på att analysera: den fenomenala straffräddningen Ulf Blomberg gjorde, han vände i luften, Conny Torstenssons två mål, Åtvidaberg höll jämna steg med västtyskarna. Bayern Munchen hade inte råd att förlora sin heder på den svenska bonnvischan. Men långt ifrån var det inte…
När matchen gick till förlängning höjde klubbdirektören Robert Schwan segerpremien för att den vägen krama den sista kraftreserven ur ett chockat västtyskt lag som stod på branten till förnedring.
Jag kan inte undanhålla ett citat från Franz Beckenbauer, om Kopparvallen.
”En fin träningsanläggning – men vart ska matchen spelas”.
För oss norrlänningar med en lång natts färd mot morgon  i  bil framför oss, blev det mycket fotbollssnack.
Vi glömde totalt bort hur hungriga vi var.
Det upptäckte vi först i Hudiksvall..
x x x
Till sist något helt annat: Den förre boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson har avlidit, 76 år gammal. En av de största i den svenska idrottshistorien och en av mina ungdomsidoler på 50-talet.
Ingo var slagfärdig även utanför ringen. Bosse Parnevik gjorde en gång en rätt bitsk imitation av boxningsmästaren. Den gick ut på att han inför en viktig match inte nöjde sig med 1/3-del av gaget utan krävde minst 1/4-del.
Ingo ilsknade till över satiren. När de träffades fick Parnevik veta vad han tyckte:
- Du pratar bara en massa skit, din jävla…buktalare.

Helgkrönika av Olle Larsson

En korv med bröd-romantiken lever än i dag.
Om än inte så intensivt som på 60-70- och 80-talen.
Ett par av fotograferna på gamla VA och jag kunde utan vidare kalla oss experter på varmkorv.
Självutnämnda sådana.

Korvmojar stod som spön i backen – både stationära sådana som de med vandrande försäljare.
Jag vågar inte slå fast att vi hann avsmaka  samtliga vid våra fotbollsbesök runt om i Ångermanland.
Men det var inte långt ifrån.
Det kan jag lova.
En av fotograferna, Hasse  Jakobsson,  lyckades aldrig motstå frestelsen att förse sig med korv och buljong.
- Smaksättningen på buljongen var egentligen  det som mest skilde ett försäljningsställe från ett annat. Tillsatsen av kryddor var individuell.
Jag tror på ”Jakob”.
Han om någon måste känna till fakta i målet.
Jakobsson lärde upp mig, han kunde på långt håll lukta sig till var varmkorven fanns.
Om jag var läraktig?
Vad svarar man på den förnedrande frågan?
Om jag säger att jag drar storlek XXL  behöver vi inte ägna mer tid åt det ämnet.
Vare sig före  eller efter fotografepoken ”Jakob” har någon missat så många klassiska motiv för sina kulinariska korvlustar.
-Jag missade båda målen när jag plåtade en fotbollsmatch på Domsjö IP.  Domsjö vann med 2-0. Det var inte populärt vill jag lova.
På Jakobssons cellulloid fanna inga mål.
Det är inte svårt att gissa varför.
- Jag stod i kön hos korvgubben.
Fast det är inte alltid målbilden är bäst.
Korvförsäljaren på IP i Kramfors stod långt ifrån planen. Nästan vid huvudentrén.
Jag måste tillstå att även jag gjorde mina återkommande besök där. Låtsades inte höra när någon i kön kommenterade ”Va, står du här…Är du inte här för att skriva om fotbollsmatchen???!!!”
Vad säger man?
Jag låtsades att det regnade från den klarblå sommarhimlen. Fast visst kändes det snopet när Janne Lundholm, Peter Holmberg, Donny Hedström eller någon av Kramforsalliansens stronga lirare dunkade in bollen i motståndarmålet som jag just vid det tillfället vände ryggen till.
Det löste sig ändå.
Ställde jag frågan till hjälten så här ”Berätta om målet” – så fick jag alla fakta.
Jag och mina fotograferande VA-kollegor lyckliggjorde många korvförsäljare. Det kunde vara Pära Jonsson på Högslätten, Skoglunds på Ängevallen, Nipvallen i Sollefteå, Själevads IP med sin ”allsvenska” korv eller lika gärna de trevliga damerna på Torsvalla i Ramvik.
- En perfekt korv. Smaken är gudomlig, var ”Jakobs” betyg.
Finns ingen anledning att ifrågasätta en experts syn på saken.
Apropå korvförsäljningstäthet låg Härnösand på 60- och 70-talet på topplistan. Utefter Storgatan krängde minst tre försäljare korv, vid Gamla Taxi hade fru Melander med sagolikt  god hemgjord senap mutat in ett revir. Slut där?  Korvförsäljning pågick även utefter Nybron (Café femman) och i korsningen bortanför gamla Modighs. Hos Olles på Kronholmen fanns en sista chans att handla korv för den som inte ville gå hungrig hem.
Apropå det: säg den man av kvinna född som lyckades med konsstycket att kryssa förbi samtliga korvförsäljare utan att falla för frestelsen.
Fanns han?
Jag tillåter mig tvivla.

Till sist: veckans sanna domarhistoria.
En av tidernas färgstarkaste domare hette Tore Sjöberg. Han kallades bara Kopparn och var ett levande skådespel.
Färgstyrkan satt inte bara i håret utan i hela gestalten. Många gick på matcherna bara för hans gester och snack.
Spelare som gnällde stoppade han med söderkisens överlägsna jargong. ”Sparkar ingen boll grabben, jag blåser inte för halvblessyrer”.
Med utländska lag inblandade plockade Kopparn fram sin hemmagjorda engelska. Vid hemkomsten efter en match i London underade någon hur han lyckats.
”Bara bra, jag spände ögonen i dom och sa TESSIDIKE”.
Inga problem med rättskiparens egen version av take it easy.
Den har du inte hört förut, ”Flyer”?
Trevlig helg!

Nederländska forskare har fastslagit att psyket är viktigare än erfarenhet och kompetens när man ska slå straffsparkar.

Kenneth Bergström, välkänd executor i Västra BK och Sollefteå GIF, ställer sig inte på något sätt frågande till forskargruppens slutsats.

-Men själv  ville jag alltid slå ett par straffar  i mål under den sista träningen innan match för att kunna  gå därifrån med en bra känsla.

 

Forskargruppen har analyserat 400 ”stramare” från elvameterspunkten, slagna vid stora mästerskap. Samtliga ingående i avgörande straffsparksuppgörelser, där varje lag slår fem var.

Man kunde konstatera att av de första strafförsöken gick nära 90 procent i mål, men ju fler straffar ens lagkamrater missat, desto mer pressade kände sig de spelare som stod på tur. Och just därför missar dessa spelare också mer frekvent, enligt forskarna.

Studien visar att stresståligheten är den viktigaste faktorn vid ett straffavgörande.

När nästkommande straff skulle innebära seger för laget, gick hela 93 procent av skotten i mål. Men i lägen där en missad straff skulle vara lika med förlust blev det bara mål på hälften.

AIK:s Markus Jonsson är en oerhört säker straffskytt. Jonsson har de facto aldrig missat en straff i tävlingssammanhang.

Och det är alltså varken skicklighet, övning eller erfarenhet som är nyckeln till Jonssons framgång. Det handlar helt enkelt om psykologi.

Kenneth Bergström har slagit många viktiga straffar under sin karriär (1964-1989)i Långsele AIF, Östby IF, Sollefteå GIF och Västra BK. Och Kenneth ställer sig inte på något sätt frågande till forskargruppens slutsats, men har vissa personliga förbehåll:

-Dom säger att träning och erfarenhet inte spelar någon roll, men jag ville gärna slå några straffar under den sista träningen innan match. Och sista straffen jag slog måste sitta så att jag gick därifrån med en bra känsla.

När det var match på riktigt då?

-Då försökte jag stänga ute det som var runtomkring, och bestämde mig alltid för var jag skulle skjuta, och så höll jag fast vid det… även om jag såg att målvakten gick för tidigt.

- Jag tittade också alltid ditåt jag skulle skjuta, ofta den vänstra stolpens insida,  för att hitta nätgaveln, och ibland fick jag  också målvakten att gå åt andra hållet.

Du sprang ofta ö v e r bollen sen du skjutit?

-Stämmer, jag fullföljde hela tiden, ville inte stanna upp, allt för att kunna fånga upp en eventuell retur.

Ett annat exempel på att studiens teori stämmer kan hämtas från VM-finalens straffavgörande mellan Italien och Brasilien 1994. Roberto Baggio var mästerskapets kung. Han hade varit jättebra hela turneringen men när han skulle lägga sin straff gick han fram  och sköt fem meter över – och sen förlorade Italien.

Ridå var bara förnamnet…

Text: Olle Larsson

 

Det råder ledarbrist inom idrottsrörelsen på många håll.
Ångermanland är ingen undantag.
Färra och färre vill ta åt sig styrelseuppdrag och när det gäller ungdomsverksamheten drar föräldrar in på ledarsidan i allt större utsträckning än tidigare.

Fotbolly.se avslöjade för en tid sedan att Junsele IF:s ordförande Gunnar ”Knacke” Nygren avgår med omedelbar verkan.
Orsak: en alldeles för tung arbetsbörda.
- Att förbereda ett lag för division 3 i stort sett ensam blev en för stor arbetsbörda för mig, kommenterade ”Knacke”.
Det finns många grovjobbare inom idrottsrörelsen som befinner sig utanför planen, arenorna och rampljuset.
Över en halv miljon ledare i 20 000 olika föreningar gör ett grått vardagsjobb, som aldrig eller sällan får den uppskattning det förtjänar.
Svenska Riksidrottsförbundet (RF) har gjort en undersökning bland 100 ordföranden och kassörer i slumpmässigt utvalda klubbar runt om i Sverige.
Och det visade att många ideellt arbetande föreningsledare helst skulle vilja sluta.
85 procent av de tillfrågade sa att de har funderat på eller tänker sluta så fort som möjligt.
Att vara engagerad i en förening i dag kräver så mycket mer än enbart idrottskunnande. Det är ett myller av bestämmelser och paragrafer som ska följas, och som om det vill sig riktigt illa kan slå tillbaka, både på klubb- och den enskilde, med katastrofal kraft.
Några ”köksbordskassörer” finns det inte utrymme för längre. Istället tvingas klubbar i allt större utsträckning anlita expertis för att få ordning på alla papper.
I RF:s undersäkning var den typiske ordföranden en man i 50-årsåldern, som alltid varit engagerad på något sätt inom idrotten. Han lade i snitt ned 30 till 50 timmar per månad på sitt föreningsarbete. Ekonomifrågor och administration var huvuduppgifterna, men det fanns även mer ”praktiska” arbeten med i bilden som klippning av gräs och tvättning av matchtröjor.
Den typiske kassören i föreningen i Sverige är också en man över 50 år, men han har inte samma självklara idrottsbakgrund som ordföranden. Han lade i snitt ned 20-25 timmars arbete i månaden.
Resultatet av RF:s undersökning är både positivt och negativt. Det positiva var ledarnas vilja att lägga ned mycket tid, kraft och engagemang i föreningen.
Det nedslående med undersökningen var att så många kände sig tvingade att göra sitt jobb och helst ville sluta.
Eller som en färgstark fotbollsledare från Ådalen förklarade i en gammal VA-intervju med undertecknad:
- Om man vet vad man ger sig in på är det inga problem att sitta i en förenings styrelse.

Text: Olle Larsson
Bild: Riksidrottsförbundet

Krönika av Olle Larsson
Avfarten ner mot idrottsplatsen saknar skylt.
Men alla vet.
En liten smal väg leder de 200 meterna ner mot den lilla grusplanen utanför entrén. Det står ett 20-tal bilar parkerade.
När jag kliver ur bilen tittar jag upp mot himlen. En ljum sommarvind smeker ansiktet och rycker tag i lövverket på de planterade björkarna bakom det södra målet.

Det är dags för match i division 5.
Säsongen har hunnit en bit in i juni och landskapet har klätts i färger och dofter. Människorna i byn har  hittat  ut ur sina hus.
Den naturliga samlingsplatsen  är idrottsplatsen. Elva gånger om året träffas man där, vare sig man är fotbollsintresserad eller inte.
När jag vandrar ner mot planen känner jag lukten av kaffe. När jag kommer närmare kiosken andas jag även doften av senap och lagerblad.
Fotbollskorven ser fin ut där den sjuder i den stora rostfria grytan som föreningens damklubb har hand om. Där finns också hembakade bullar i kiosken, smågodis och läsk från den gamla automaten med Falcon-örnen på sidan.
Åskådarna, ett femtiotal, står i klungor och berättar om det senaste skvallret från orten. Ingen pratar om dagens match.
Så hörs ett samfällt skrik från omklädningsbaracken. Domaren blåser i sin pipa och ljudet från skruvdobbar mot stenplattor överröstar det mesta. Lagen springer in på planen.
”Kom igen nu gubbar, för fan!!! Vi tar tag i det direkt!!!” vrålar tränaren innan han sätter ner stället med drickaflaskor intill det lilla båset.
Matchen börjar inte bra. Hemmalaget saknar tre man och en kille har fått hoppa in med kort varsel, han ringdes in från jobbet  för en timme sen.
Efter en kvart får bortalaget hörna.
Hörnan är dåligt slagen, men försvaret kan inte rensa undan och ett skott utifrån tar på ett försvarsben och så står det 0-1.
”Det är inget, gubbar. Nu tittar vi upp”, uppmanar tränaren.
Tre minuter senare står det 0-2 sedan linjedomaren glömt att ställa gästernas snabbe forward offside. Åtminstone tycker hemmatränaren det som står fem meter ut på planen  och skriker upphetsat på domaren som kommer rusande.
Domaren visar upp tränaren på grässlänten bakom båset.
När halvtidssignalen ljuder har bortalaget gjort ett mål till efter nytt försvarsstrul.
Kön till kiosken är nu lång. Barnen köper godis och korv, de vuxna köper kaffe och hembakat. Analysen efter första halvleken är klar: hemmalaget saknar sina tre bästa spelare och domaren är en katastrof.
I andra måste det bli byten direkt. Så här kan det inte fortsätta.
När matchen kommer igång igen lägger sig det gästande laget på försvar. Det blir en mur av spelare att passera och hemmatränaren  uppmanar sina spelare att skicka långa bollar in i straffområdet.
Vid ett tillfälle når den store cenetrn högst och nickar i stolpen. Laget blir också berövat en solklar straff när försvarsspelare missar bollen och träffar ett ben. Domaren friar.
Med en kvart kvar kontrar gästerna in 0-4
När domaren blåser skriker bortalagets tränare ”fy fan va gott, gubbar!!!”
Segersången ekar från barackens bortarum, medan de olyckliga hemmaspelarna står och snackar med de anhöriga utanför. En del röker.
Bortförklaringarna är många och när tränaren kommer ut och snackar med sin brorsa säger han ”det är helt jävla otroligt, hur man kan vara så dålig” och nickar mot domarens omklädningsrum.
Publiken vandrar till sina cyklar och bilar. Solen har börjat gå ner och den ljumma kvällen börjar bli kylig.
Jag lyfter blicken och tittar mot björkarna bakom målet. Det är stilla. Myggbetten kliar i ansiktet och jag sätter mig i bilen och kör hemåt.
0-4, det var inte roligt.
Om två veckor är det match igen.