• Besök hemsidan
• Besök matchsidan
• Besök sponsorsidan

• Besök hemsidan
• Besök matchsidan
• Besök sponsorsidan

• Besök hemsidan
• Besök matchsidan
• Besök sponsorsidan

• Besök hemsidan
• Besök matchsidan
• Besök sponsorsidan

• Besök hemsidan
• Besök matchsidan
• Besök sponsorsidan

• Besök hemsidan
• Besök matchsidan
• Besök sponsorsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

HELGKRÖNIKA/Av Olle Larssson

Nostalgi.
Vad är det?
Det är att bli överfallen av det som  var en gång.
Att åka slalom bland minnen.

På Kopparvallen i Åtvidaberg skulle Bayern Munchen bara behöva ställa ut sina fotbollsskor och slå vakt om 3-1-ledningen från den första matchen på Olympiastadion.
Trodde de. Trodde vi.
Då hade vi råd att dra en långresa till Östergötland och spana in målvakten Sepp Maier, försvararna Paul Breitner och Kaiser Franz (Beckenbauer), mittfältaren Uli Hoeness och skyttekungen Gerd Muller.
Bränslet kostade inte skjortan på den tiden.
Inbillade oss vara ute i god tid.
Vad vi bedrog oss.
Åtvidaberg ockuperades av fotbollstokar. Det här var matchen alla ville se. Lyckades knöka in oss på ståplats. Det vi inte såg – det hörde vi.
Matchen hade allt: tempo, spänning, dramatik, fair play.
Högklassig fotboll. Åtvidaberg – utan Ralf Edström, PSV Eindhoven, och Roland Sandberg, FC Kaiserslautern – spelade drömfotboll. 1-3 från match ett vändes till 3-1 och framtvingade en mållös förlängning. Åtvidaberg bars nu fram av folket – vek inte för ett ögonblick ner sig mot fotbollsmiljonärerna.
Straffdramat glömmer jag aldrig.
Åtvidaberg gjorde vad de kunde och lite till. Vi förlät dem den brända straffen som skickade östgötarna ur Europacupen.
Luften gick ur oss – säkert stod vi bortemot en halvtimme, darrande av upphetsning försökte vi oss på att analysera: den fenomenala straffräddningen Ulf Blomberg gjorde, han vände i luften, Conny Torstenssons två mål, Åtvidaberg höll jämna steg med västtyskarna. Bayern Munchen hade inte råd att förlora sin heder på den svenska bonnvischan. Men långt ifrån var det inte…
När matchen gick till förlängning höjde klubbdirektören Robert Schwan segerpremien för att den vägen krama den sista kraftreserven ur ett chockat västtyskt lag som stod på branten till förnedring.
Jag kan inte undanhålla ett citat från Franz Beckenbauer, om Kopparvallen.
”En fin träningsanläggning – men vart ska matchen spelas”.
För oss norrlänningar med en lång natts färd mot morgon  i  bil framför oss, blev det mycket fotbollssnack.
Vi glömde totalt bort hur hungriga vi var.
Det upptäckte vi först i Hudiksvall..
x x x
Till sist något helt annat: Den förre boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson har avlidit, 76 år gammal. En av de största i den svenska idrottshistorien och en av mina ungdomsidoler på 50-talet.
Ingo var slagfärdig även utanför ringen. Bosse Parnevik gjorde en gång en rätt bitsk imitation av boxningsmästaren. Den gick ut på att han inför en viktig match inte nöjde sig med 1/3-del av gaget utan krävde minst 1/4-del.
Ingo ilsknade till över satiren. När de träffades fick Parnevik veta vad han tyckte:
- Du pratar bara en massa skit, din jävla…buktalare.

Inga kommentarer »

Inga kommentarer ännu.

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URL

Lämna en kommentar